stjärnklar natt och djupa tankar..
På sistone har jag funderat lite om livet och vad som är viktigt i just det livet jag lever just nu och i framtiden. Skulle jag leva varje dag som den kom skulle min vardag inte bli så rolig. Skulle jag däremot leva mitt liv som en plan med stakade mål skulle de inte heller vara så roligt för vart skulle spontaniteten, som är så viktig - in i livet? Som jag lever nu är det i det stora hela en inrutad vardag med små spontana infall som nästan egentligen inte alls kan kallas spontana; och så kommer det säkert att se ut en stor del av mitt liv.
Frågan är då: är det så tråkigt som det låter? Mitt svar just nu (och kommer säkert att vara en tid framöver) är: JA. Och anledningen till att jag tycker det, är att i hela mitt liv har jag gått från lekis till låg-, mellan-, högstadiet och gymnasiet och nu senast universitetet, utan uppehåll utöver somrar utan jobb i Sverige. Det faktum att jag aldrig har varit utomlands, inte ens i danmark eller norge, är en sjuhelsikes tråkig fakta om mej. De som känner mej har vetat om att jag läängtar efter att resa förbi de svenska gränserna och upptäcka, få erfarenheter och ha äventyr så att jag kan stolt tänka tillbaka på mitt liv och känna att jag har gjort något, att jag har uträttat något i detta liv, att jag har tagit för mej av allt som finns här i världen..men framför allt: att jag har varit lycklig och att jag dör lycklig, och kan känna att mitt liv är fullkomligt, att jag inte har missat något. Nu tänker alla att jag är ung, att jag har hela mitt liv framför mej att göra allt jag vill, att leva ut mina drömmar; men bara för att jag är ung betyder inte det att jag kan vara rädd för vad framtiden har i sitt sköte.
Egentligen är inte jag såhär undergångsdeprimerad(finns det något som heter så? it should...) Jag anser att för att få något att hända måste man ta det i sina egna händer och få det att hända, vare sig det gäller den där killen eller drömresor till andra sidan jordklotet. Samtiditgt som jag skrev detta känner jag mej som en hycklare..det är inte ofta som jag själv följer detta, jag är alldeles för feg för att få något att hända. Och det är en av många saker jag har ångest för. Jag vill bara vara...lycklig. Och för att citera Aristoteles - Happiness depends upon ourselves.
Frågan är då: är det så tråkigt som det låter? Mitt svar just nu (och kommer säkert att vara en tid framöver) är: JA. Och anledningen till att jag tycker det, är att i hela mitt liv har jag gått från lekis till låg-, mellan-, högstadiet och gymnasiet och nu senast universitetet, utan uppehåll utöver somrar utan jobb i Sverige. Det faktum att jag aldrig har varit utomlands, inte ens i danmark eller norge, är en sjuhelsikes tråkig fakta om mej. De som känner mej har vetat om att jag läängtar efter att resa förbi de svenska gränserna och upptäcka, få erfarenheter och ha äventyr så att jag kan stolt tänka tillbaka på mitt liv och känna att jag har gjort något, att jag har uträttat något i detta liv, att jag har tagit för mej av allt som finns här i världen..men framför allt: att jag har varit lycklig och att jag dör lycklig, och kan känna att mitt liv är fullkomligt, att jag inte har missat något. Nu tänker alla att jag är ung, att jag har hela mitt liv framför mej att göra allt jag vill, att leva ut mina drömmar; men bara för att jag är ung betyder inte det att jag kan vara rädd för vad framtiden har i sitt sköte.
Egentligen är inte jag såhär undergångsdeprimerad(finns det något som heter så? it should...) Jag anser att för att få något att hända måste man ta det i sina egna händer och få det att hända, vare sig det gäller den där killen eller drömresor till andra sidan jordklotet. Samtiditgt som jag skrev detta känner jag mej som en hycklare..det är inte ofta som jag själv följer detta, jag är alldeles för feg för att få något att hända. Och det är en av många saker jag har ångest för. Jag vill bara vara...lycklig. Och för att citera Aristoteles - Happiness depends upon ourselves.
Kommentarer
Trackback
